Min nästa roman, som har arbetsnamnet Solitär, är en fristående berättelse om skuld, normer och rätten att döma. Om stark kärlek och om känslan av att vara helt ensam i världen. Manuset är fortfarande under arbete, men här kommer ett oredigerat smakprov till alla fina läsare som hörde av sig efter debuten med Det röda året. Responsen från er har varit en sådan ojämförbar glädje. Nu kämpar jag lite med att göra Solitär redo att flyga. Men vi hörs snart.
Prolog
Det hörs nästan ingenting när däcken passerar över pojken. Sen skramlar det till, det är nog cykeln som fastnar i underredet på bilen. Motorn tystnar, jag vrider kanske om nyckeln eller så stannar bilen i ren chock. Allt är stilla några sekunder innan Matilda öppnar munnen och skriker rakt ut så det skräller i trumhinnorna.
Jag förstår att jag har kört på ett barn. Jag borde känna något. Jag borde skynda mig ut ur bilen och se hur det har gått, jag borde ringa ambulansen. Matilda skriker med oförminskad styrka. Jag tvingar kroppen att gå i gång och greppar mobilen i knät, kliver ut och stänger dörren om oljudet. Pojken ligger med underkroppen dold under bilen och han är helt stilla när jag böjer mig ner över honom. Ansiktet liknar inte alls det jag såg i lyktornas skarpa ljus, precis innan han försvann ner under fronten. Hjälmen ligger bredvid honom och cykeln syns inte till.
Föräldrar och barn på väg in i skolan byter riktning och närmar sig som otydliga skepnader i mörkret. Deras röster blir en kör av chock, lugn, förfäran och handlingskraft, och någonstans i kören hör jag Holly ropa.
Hans hand i min är livlös. Med mobilen fastklämd vid axeln skalar jag av hans blöta vantar så vi får hudkontakt. En kvinna svarar på 112 och jag har samma främmande röst när jag pratar med henne som när jag ljuger för pojken om att han inte behöver vara rädd. Snart kommer hjälp, ta det lugnt, allt kommer att bli bra, det kommer en ambulans. Men jag tror inte han hör mig.
Jag kränger av mig jackan och lägger den över honom, det är nästan nollgradigt och regnet bildar en hal hinna på marken. Det sticker i fingertopparna när jag rör vid hans kind men jag kan inte avgöra vems hud som är iskall och vems som är brännhet. Fast inuti mig är det underligt kallt. Något verkar ha dött.
Matilda tystnar äntligen, invirad i ett moln av dunjacka och hårlockar i Hollys famn. Det har bara gått ett par minuter, men jag vet redan att allting har förändrats.
NOVEMBER
Kapitel 1
Jag heter Amelie. Egentligen döptes jag till Anneli, men mamma ändrade sig så snart bekräftelsen kom från folkbokföringen. Amelie lät mer exotiskt, bestämde hon och skickade in namnändring med vändande post utan att lyssna på pappas invändningar. Det brukar folk le lite roat åt, om jag berättar.
Men det berättar jag inte för polisen som antecknar mitt namn och frågar efter körkortet när de möter upp på sjukhuset. Jag har just fått en uppsträckning om att jag borde ha stannat vid olycksplatsen, inte följt med i ambulansen, och polisen håller kvar övertaget genom att vägra möta min blick. Hon är yngre än jag, säkert bara trettio, och hennes hy är jämn och fräsch på ett sätt den aldrig mer blir när man fått barn. Det blonda långa håret vajar käckt i en hög tofs när hon pratar, som svansen på en cirkushäst i parad.
Hugo, som nu ligger medvetslös efter olyckan, går i Matildas klass. Det var Matilda som upplyste mig om hans namn. Eller snarare formades hennes skrik till ord när hon hoppade ur bilen trots att jag sagt åt henne att sitta kvar. Jag borde självklart känt igen honom och jag borde kunna namnen på hennes klasskamrater efter två år, men det gör jag inte.
– Din dotter som var med i bilen, säger polisen. Hur är det med henne? Är hon här?
Jag skakar på huvudet.
– Min väninna körde hem Matilda. Hennes pappa tar hand om henne hemma.
– Var din väninna också med bilen?
– Självklart inte, svarar jag och det låter snäsigare än avsett. Hon hade precis lämnat av sin son på skolan och råkade vara kvar på parkeringen.
Polisen vill ha Hollys namn och kontaktuppgifter och det får hon.
– Vi kommer som en ren rutinåtgärd att göra ett alkoholtest. Kan det vara så att du är under påverkan av alkohol eller andra droger?
– Verkligen inte, det är onsdag morgon, säger jag och nu anstränger jag mig för att inte låta snäsig.
Sen minns jag att jag tog en insomningstablett igår kväll. Men polisen fortsätter att titta ner i sina anteckningar och ser inte att jag minns det och något hindrar mig från att öppna munnen igen och lägga till den detaljen. Och plötsligt är ögonblicket förbi, då det fortfarande hade kunnat sägas utan att jag undanhållit något. Så fort det gick.
Jag ska följa med till polisstationen för förhör. Det är bara ett 24:8-förhör får jag veta, som man har för att höra den misstänktes inställning till brottet. Först förstår jag inte vilket brott hon pratar om. Eller vem som är misstänkt. Sen inser jag vidden av vad som hänt, att det inte bara är Hugo som drabbats av en vanlig onsdags slumpartade knivhugg.
– Är jag misstänkt för ett brott? frågar jag och rösten låter irriterande svag och ynklig.
– Inte officiellt, den bedömningen görs efter förhöret, svarar polistjejen.
Hennes röst darrar inte ett dugg. Det är bara hästsvansen som svajar lätt.
Mina tidigare besök på polisstationen har varit i samband med att passen ska förnyas. Då är det glad förväntan inför familjesemester, vuxen ansvarskänsla när barnen ska involveras i samhällets administrativa byggställningar. Allt annat än rädslan som är mitt sällskap den här morgonen. Jag är glad att det är mörkt när vi går in genom glasdörrarna som tyst viker undan.
Förhörsrummet är kalt, antagligen ett oanvänt kontor. Det som ingen vill ha. Jag blir hänvisad till ena sidan bordet och erbjuden vatten eller kaffe men jag tackar nej. Inget dämpar det slamrande ljudet när jag drar ut plaststolen och slår mig ner med både armar och ben i kors. Det flimrar lätt i lysröret ovanför oss, som för att eliminera all känsla av trygghet. Mattan är slarvigt skarvad och det stela gardintyget är missfärgat närmast ventilationen. Fastän vi är inomhus är det för kallt för nylonstrumpor och jag känner mig avklädd i min korta stickade klänning. Jag tar kappan från stolen bredvid och lägger den i knät.
Förhörsmannen mitt emot mig har ett utseende så alldagligt att jag glömmer det så snart jag tittar bort. Bredvid honom sitter en kille i trettioårsåldern som inte säger något, jag vet inte vad han gör där. Kanske sa han det när han presenterade sig. Han stirrar ogenerat på mig och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte blänga tillbaka.
