Det är inspelning av en tv-dokumentär om Lasse Lindroth, och teamet kommer till Varberg för att spela in den lilla snutt i slutet som är mitt bidrag till filmen.

Kvällen innan sitter jag och gräver i min Lasse-låda, där gamla pressklipp, foton, anteckningar och minnesprylar ligger huller om buller. Jag fastnar i intervjuer och bilder, och mannen som möter min blick känns på samma gång väldigt nära och enormt avlägsen.

Jag har ju vuxit ifrån honom.

Det är bara att vara tacksam över att ingen dokumentär ska skapas om mina första 26 år på jorden. Tänk om den tiden skulle representera en som människa och måla bilden av vad man sedan ska stå för i evigheters evighet. Den person jag var då tycker jag knappt om, hon känns främmande och inte ett dugg sympatisk. På samma sätt känns det märkligt orättvist att prata om Lasse nu, för alltid fast i vad han var när han dog; en levnadsglad, djärv och kärleksfull man, men också en omogen galenpanna med svaghet för dramatik och dålig respekt för sanningen. Det sista jag vill är att glorifiera, men jag vill ändå minnas det med honom som var unikt fint.

Jag läser några provocerande uttalanden om miljöarbete som Lasse slängde ur sig på tidigt nittiotal och som förhoppningsvis skulle gett honom ångest att läsa nu (fast det är högst tveksamt om han någonsin skulle blivit en person som plågar sig själv med meningslös efterhandsångest). Jag läser om dussintals med flickvänner han glatt visade upp i Hänt i veckan en kvart efter att de mötts. Jag läser recensioner om hans första bok och skäms inte för att tänka att jag skriver bättre själv. Men så är jag också snart fyrtiosex och inte tjugotvå. Troligtvis hade jag fått storstryk av honom i skrivande om han hade fått bli fyrtiosex och utvecklas som författare.

Så tragiskt det blev, skrev en vän på Instagram (angående Lasse) och självklart är det tragiskt när en fantastisk människa dör för tidigt, eller att mista den man älskar när man precis börjat livet ihop och väntar barn.

Men Lasses liv var allt annat än tragiskt – han var en ovanligt lycklig man, i alla fall så som jag kände honom. Och mitt eget liv är så långt ifrån tragiskt det kan bli. Jag vet faktiskt ingen som är så bra på att uppskatta livet. Den där skräcken för att mista någon igen, den gäller det att hålla i schack så den inte tar över och förstör glädjen.

Sen, efter tidningsurklippen, läser jag brevet han skrev till mig strax efter att han fått veta att han skulle bli pappa. Jag tittar på bilder där han ser ut precis som en manlig version av vår dotter. Jag läser tjugotre år gamla repliker om att vi behöver hålla emot så att Sverigedemokraterna inte smyger in i finrummet; smarta och insiktsfulla tankar i framkant för sin tid.

Och jag tänker att man inte ska ställa så höga krav på folk bara för att de är döda. De var bara människor, inte sämre eller bättre än de vi har omkring oss just nu. Jag är så glad att Karolin Axelsson gör den här dokumentären, Lasse hade troligtvis varit enormt stolt över att vi fortfarande pratar om honom, kollar på honom på youtube som inte fanns när han fanns och att hans böcker fortfarande lånas ut på biblioteken. Och självklart är jag nyfiken på allt vad han kunde ha blivit men aldrig hann bli.

Men jag glömmer aldrig, att det mest tragiska av allt vore att inte leva helhjärtat när man faktiskt lever.