Det kom ett mail, från en fantastiskt generös person som läst mina bloggar om vänskap. Hon berättade att hon nu bestämt sig för att göra slut med en kompis, som mest får henne att må dåligt.

Heja henne.

För ja, man får göra slut med vänner. I alla fall i mitt liv, där jag sätter reglerna. Min regel är att det måste vara mer plus än minus med vänskapen. Är det minus? Hejdå.

En gång hade jag en vän som jag tog dåligt hand om. Hon var ett jättefint stöd för mig när jag behövde det. Hon var sällskap när jag ville ha det, flexibel och generös med sin tid. Vi pratade en hel del, men det var inte de där samtalen som gav så mycket. När man blir lite yr av nya tankar, oväntade skratt, utmanande idéer och upptäckter. Jag blir nästan lite förälskad när jag träffar vänner som har den effekten.

Hur som helst, till slut kände hon att vänskapen var mest på mina villkor och drog sig undan. Jag gjorde några halvengagerade försök till kontakt, det är ju inte så härligt när någon väljer bort en och jag hade antagligen dåligt samvete också för att jag nyttjat hennes vänskap utan att ge tillbaka.

Men hon var borta. Respekt, säger jag om det. Sån skit ska man inte ta.

Jag har också gjort slut med en vän. Många år tog det, innan jag vågade. För jag älskade verkligen den här vännen, och vi stod varandra jättenära jättelänge. Men till slut blir det en fråga om självrespekt. Ska man gå med på att gång på gång bli ledsen över vännens beteende? För vi var inte alls överens om vad som är ett ok agerande. Jag valde bort hen till slut. Det var hemskt och jag saknar hen varenda dag. Men det är grymt för självkänslan att markera vad man inte vill acceptera. Så värt det.

Jag börjar fatta att det här med vänskap är inte konstant. Och vänner är inte alltid vad man förväntar sig, jag blir överraskad hela tiden.

Vissa vänner har visat sig vara en enorm besvikelse, helt värdelösa när det gäller. Någon jag trodde stod mig riktigt nära fanns plötsligt inte där, om saker inte blev på hens villkor. Riktigt ont gör det att fatta, att vad hen betyder för mig inte är ömsesidigt.

Men mest överraskad är jag över hur jag hittar nya vänner, där jag inte alls förväntar mig det. En kollega, som efter flera år av småtrevlig jobbrelation visar sig vara den finaste vän man kan få – rolig, klok och omtänksam som få. En facebook-kontakt med någon jag bara träffat lite hastigt men sen lär känna online. En granne som jag hejat på hundra gånger som oväntat blir en BFF. Och nu en själsfrände mitt i träningen, en ny vän som redan är enormt värdefull och som jag hoppas få behålla i hela mitt liv.

Såna här fantastiska personer hittar man inte om man inte har ögonen öppna. Och hjärtat också. De finns omkring en hela tiden och ja, det går att hitta nya vänner hela livet. Jag tror att anledningen till att jag inte hittade dem innan, under åren då jag ofta kände mig otroligt ensam, var att jag inte var särskilt öppen eller generös med mig själv.

Så upptäck guldkornen omkring dig, och unna dig självrespekt även om priset ibland är ensamhet. Ingen behöver dåliga vänner.