Det är den 11 juli, fast året är 1999, och det är din sista dag. Jag vaknar av att du ringer redan vid niotiden trots det är söndag och du vet att jag tänkte ha sovmorgon. (Det här är som sagt länge sen, på den tiden klockan nio inte är sovmorgon.)

Det hade du också tänkt ha. Föreställningen i går kväll hade varit jättelyckad precis som hela premiärveckan, och du skulle sova ut ordentligt innan du körde hem. Men sen vaknade du tidigt i alla fall, och du sa att du längtade efter mig så du bestämde dig för att köra direkt.

Jag blir glad, för vi har inte sett varandra på nästan en vecka och sist skildes vi åt som ovänner och jag vägrade krama dig hejdå för du var en sån idiot. Trots att vi pratat hundra gånger sedan dess och rett ut allting, längtar jag efter att hålla om dig och sudda ut minnet av det hemska grälet.

Du är glad över att jag ska ha semester nästa vecka och följa med tillbaka till Oslo. Men bäst skulle det bli att gå på ultraljudet på tisdag, och se vår bebis för första gången.

Ungefär såhär långt pratar vi, innan jag säger:
– Men nu behöver jag verkligen sova lite till, vi ses ju snart.

Och du säger att du är jättetrött och vill ha kvar mig i telefon för att hålla dig vaken när du kör.

Och jag säger att du får ringa någon annan och babbla med älskling, för nu måste jag sova lite. Så du ringer min syster och pratar med henne en stund. Sen stannar du på en mack och tankar, och träffar några killar som vill ta en bild med dig för du är lite känd, den bilden som syns dagen efter i Aftonbladet och Verdens gang och hade synts på Facebook om det hade funnits några sociala medier. Sen säger ni hejdå och kör vidare.

Och efter det pratar du aldrig mer med någon.

Jag skulle kunna skriva flera mil om hur ont det gjorde. Men det är en annan historia och jag vill hellre skriva något om dig Lasse.

För du var ju inte som någon annan. Ingen missade att du fanns i rummet. Det var som om en strålkastare gick på, just på dig, var du än befann dig. Jag tror att du älskade uppmärksamheten även om du sällan anpassade dig efter den. Ibland var det jobbigt och jag kunde skämmas över ditt dåliga uppförande. Sånt tyckte inte du var så viktigt. Du gick din väg oavsett hur snygg den var.

Men för det mesta var jag bara lycklig över att få vara bredvid dig. I din närhet blev allt så mycket roligare, du hade inte många och snäva gränser som jag. Du bara stormade in, och struntade i alla hinder.

Minns du när du friade första gången och jag sa att jag kan väl inte gifta mig är du helt galen, jag hade redan gift mig en gång tidigare och det gick ju inte så bra och förresten har vi bara känt varandra i fem dagar? Men med dig så blev mina argument så futtiga, klart vi gifte oss.

Minns du när vi förlovat oss och kom på att vi inte hade pratat om var vi skulle bo? Och när jag sa att jag ville stanna i Göteborg, så lämnade du utan att blinka Stockholm där du bott i hela ditt liv och tyckte det var kul att bli göteborgare.

Minns du när vi kom hem från semestern i Israel och julskinkan låg kvar bortglömd i ugnen och det luktade apa i köket? Eller när en P-lisa lappade din bil fastän vi stod precis bredvid och du sa Lappa på du, jag är upptagen med att kyssa min blivande fru. Jag önskar att jag var en sån person som fortfarande tyckte sånt var jättekul, men nu har jag blivit vuxen och har för mycket konsekvenstänk.

Minns du när jag vaknade på morgonen och du fortfarande satt uppe i vardagsrummet och skrev? Och luften var tjock av rök och du sa att Nu måste jag gå ut med Rolex en sväng innan jag går och lägger mig, men jag har skrivit två kapitel och de blev kanonbra, hinner du läsa dem direkt? Och du tog din hund och traskade iväg och jag åkte till jobbet och när jag kom hem satt du fortfarande och skrev.

Eller är det bara jag som minns allt detta?

I höstas var jag på Norra Brunn igen för första gången på länge. Och där, på väggen i baren, hängde fortfarande fotot på dig, och det var fortfarande ett ljus tänt bredvid. Jag blev så enormt glad över att Peppe och Anna också minns och påminner världen om dig, varje kväll.

För man är inte död på riktigt förrän alla har glömt en. Och glömd, min älskling, kommer du aldrig att bli.

 

PS. Det är mycket jag önskar var annorlunda, men mest av allt önskar jag att du hade hunnit träffa vår dotter. Hon är så smart, så begåvad och vacker och rolig. Hon har ditt stora generösa hjärta och ditt orädda sätt. Du skulle varit så galet stolt.