Det är meningen att vi kandidater ska spela in filmer till våra kanaler. Det är jättelätt att spela in film. Man bara ställer sig nånstans och ser så där vardagstrevlig ut, och sen kommer det kloka ord ur munnen som ett rinnande vatten i exakt 29 sekunder. Och alla tittar på filmen och fattar vad du menar och delar och gillar och håller med om att Centerpartiet är bäst.
Eller inte.
Jag vill göra en film om delaktighet, ett av våra åtta folkhälsomål. Ordet låter trist, fastän det beskriver det finaste som finns, något absolut nödvändigt för ett fungerande samhälle. Men filmen blir bara skräp och till slut ger jag upp och går ner och tar hand om tvätten istället.
För ett år sedan, när jag blir aktiv inom Centerpartiet, är jag full av entusiasm. Jag ser fram emot sprakande gemenskap, spännande diskussioner och en känsla av att jobba tillsammans mot ett viktigt mål.
Jag får en lång lista över höstens möten, några heter förkortningar som jag inte begriper. Glatt anmäler jag mig till första mötet, och får en länk tillbaka. Efter pandemin älskar jag inte teamsmöten, men jag loggar in och det gör femtio andra personer också. Jag vet inte vilka de är eller vad de pratar om eller ens vem som pratar. Jag vet inte varför vi har mötet eller vad vi ska komma fram till.
Jag gör ett nytt försök med ett annat möte, men förstår strax att jag har klampat in där jag inte ska delta. Det känns som att hamna på en fest jag inte är bjuden till, även om ingen kastar ut en.
Jag missar större delen av den viktiga riksstämman, eftersom jag inte vet vad en stämma innebär och hur mycket man lär sig om själva politiken under stämman. Sen kommer en annan stämma, jag går dit men alldeles för uppklädd. Generat byter jag till en noppig tröja för att smälta in, men då har vi bytt punkt på agendan och alla har plötsligt kavaj utom jag. Vid den här tidpunkten har jag hälsat på hundratals vänliga människor som jag förtvivlat försöker komma ihåg namnet på, men det känns som om alla heter Helene eller Göran och kommer från orter jag aldrig varit i. Centerkvinnorna är tuffa, de kan allt och har en trygg håll käften-stil som jag beundrar.
Jag väljs in i styrelsen och kommer i tid och är inlyssnande och tar lagom många initiativ för en nykomling. Jag får prata i radio och säger fel saker och inte en dag går utan att jag undrar om jag gör fel, eller om jag missar att göra något jag borde, folk kanske tycker jag är lat. Eller påstridig. Och jag fattar inte varför jag känner mig utanför när alla är så snälla.
Till slut vill jag hoppa av. Jag bidrar ju inte med någonting, jag känner mig mest värdelös. Vi skulle ju skapa ett bättre samhälle! Prata om livets stora frågor! Göra skillnad!
Och plötsligt inser jag att jag för första gången förstår konceptet delaktighet – den stora haken i integrationsproblematiken. Det räcker inte att vara välkommen, du måste förstå det nya sammanhanget. Jag har ofta undrat över utanförskapet, inte utan en viss irritation över gnället. För du som inte är infödd svenne, du ÄR ju välkommen. Det finns ju massor av möjligheter, om du anstränger sig och tar dem. Träffas på språkcafe, gå en kurs, ta lite kontakt själv då! Lär dig hur det funkar och sitt inte bara med förväntningar på att andra, eller samhället, ska integrera dig.
Men aldrig har jag tänkt på att man måste begripa hur. Det räcker inte med ett bra erbjudande, om mottagaren inte förstår hur det ska användas. Någon måste lära en koderna. Tonfallet. Det som gör att man passar in. Att man vet vem man ska fråga. Vad man inte bör missa. Det outtalade, som bildar kulturen.
Den här lärdomen är en av många saker jag lärt mig under året med Centerpartiet, och det har gjort mig betydligt mer ödmjuk i mina tankar om integration. Delaktighet innebär att vara en likvärdig del av samhället, att tro på att jag kan påverka min situation, att veta att min röst gör skillnad. Det är inte något man lär sig. Det är något man känner. Och vi kan inte hitta de bästa lösningarna om vi inte förstår problemet.
Tvätthögen är avklarad. När jag viker linneduken med mina morföräldrars monogram, märkt 1952 (nu snackar vi hållbarhet), så tänker jag på min ryskfödda, invandrade judiska mormor Anna. Tänk om hon hade vetat vad det här valet handlar om.
Men jag röstar för dig, mormor. För delaktighet. För Sveriges bästa.
