På kursen har vi kommit till punkten då man ska presentera sig. Ni vet; välja ut några halvintressanta faktorer ur sitt liv, som var man kommer ifrån, vad man jobbar med, hur många ungar man har (detta nämner bara mammor) och varför man är där. Ibland missar man helt att lyssna på de andra, när man funderar på hur man ska presentera sitt eget röriga liv i några meningar utan att förstöra första intrycket. Eller det är kanske bara jag som gör.

Den här gången ska vi göra lite annorlunda, säger Filippa. Hon är vår lärare på manusbearbetarkursen där vi vässar våra manus inför den långa resan till utgivning. Jag gick Filippas kurs med manuset till Det röda året, och nu är jag tillbaka med nästa verk som har arbetsnamnet Solitär. Vi är bara tre på kursen, det är lite som att ha en skrivar-PT inför en ironman.

Uppgiften blir att i text berätta om sig själv i tredje person, och att låta själva formen stå för det primära intrycket. Alltså HUR man berättar. Tio minuter får vi på oss. Rummet är litet och de frustrerande suckarna går inte att missa. Jag brukar kunna tänka som bäst genom ett tangentbord och jag vill berätta om drömmarna, längtan, den långa vägen hit, om det som är viktigt. Men ut på skärmen kommer bara skräp. Trams. Floskler.

Med tre minuter kvar struntar jag i de finlitterära ambitionerna och börjar hosta upp fakta istället, något måste ju presenteras. Har du aldrig provat att beskriva dig själv i tredje person så testa! Jag lovar att Jante hoppar på dig direkt, ve den som gör sig märkvärdig, och mitt i skrivarvåndan kommer jag plötsligt på mig själv med att värdera hela mitt liv. Ut kommer ungefär detta:

Emma har bott i Varberg nästan jämt (tråkmåns), hon pluggade i evigheter men tog aldrig ut någon examen (loser), hon har haft hundra olika jobb (hoppjerka) men nu jobbar hon för lite och lägger tiden på att skriva (dreamer) trots att förra boken knappast gjorde henne rik (otillräcklig). Hon har gift sig flera gånger (galning), väljer bilen för ofta (miljöbov) och varje dag väger hon fem kilo för mycket (inte ok) och nu ska hon dessutom kandidera till riksdagen (dåre).
PS. Hon borde konditionsträna mer

Det är en konst att formulera dessa fakta på ett sätt som speglar min person. Jag skäms när jag läser upp min text för jag hann inte forma den som jag tänkt och allt som är positivt låter skrytsamt. Det blir alltså formen Halvintressanta fakta som får illustrera vem jag är.

Det gäller att balansera. För något som absolut inte är ok, lika lite som skryt, är dåligt självförtroende. Det verkar ha blivit förbjudet. Men om man jobbar ensam som jag gör nu, så krävs det ett självförtroende av stål för att inte trilla dit. Jag har en inre papegoja som ser till att jag aldrig glömmer mina svagheter, och eftersom ingen är där får den babbla oemotsagd. Varje arbetsdag blir en dag utan tillräckligt resultat, givande möten eller någon form av bekräftelse på att jag gör något vettigt. (Jag är sannolikt inte den enda författaren som känner hatkärlek till ensamheten.)

De senaste veckorna har jag, och min inre papegoja, ifrågasatt om jag kan bli en bra politiker. Kan jag för lite? Tycker jag som partiet? Förtjänar jag att få representera? Skulle jag stå pall för motgångarna? Har jag tillräckligt att bidra med?  Är jag mer än den rafflande presentationen ovan?

Jag har inte alla svar. Men jag är helt säker på att det är nyttigt att ställa sig dessa frågor och inte låta självförtroendet styra helt. Även om det är jobbigt att ifrågasätta sig själv när man är tillfälligt svag. Och ifrågasättandet fick mig att inse något, som kunde fått beskriva mig i både innehåll och form om jag hade kommit på det där och då, på kursen:

Jag är i alla fall äkta.