Det börjar bli dags för marknadsföring inför boksläppet. Jag har längtat efter att detta, att äntligen få komma ut och sälja min bok. Att träffa läsare i bokhandeln och på bibliotek, på mässor och i bokklubbar.
Ni kan gissa haken. Ofrivilligt hänvisad till digitala plattformar och sociala medier, växer motviljan i mig. Det är inte att jag inte kan hantera verktygen, för det kan jag. Det fanns en tid när jag nästan levde genom sociala medier och tyckte det var minst lika kul som verkligheten. Kuligare till och med.
Men nu när jag ger mig in bland kanalerna igen för att uppdatera mig om vad som pågår i andras världar, får jag en underlig utmattad känsla. Som när barnen är små och alla ropar på exklusiv uppmärksamhet, uppmärksamhet som även ska fördelas på jobbet, maken, vännerna och de egna tankarna. Och ingenstans är dessa rop samordnade, det är ingen kör som sjunger samma sång. Det är som att ha hundra chattar igång samtidigt, där alla ropar i sitt eget isolerade rör.
Och nu är det tänkt att jag ska skaffa mig ett rör och börja ropa om mig och min bok. Jag jag jag. Mitt mitt mitt. Förläggar-Carola berättade redan vid första mötet att hur bra en bok säljer, är nästan alltid avhängigt hur aktiv författaren är med marknadsföring och säljmöjligheter. Jag hör. Och jag förstår. Jag vill ju jättegärna nå ut, det räcker inte att skriva en bra bok och sen sitta på rumpan och hoppas på tur. Det finns tusentals bra böcker, och tusentals författare som har gigantiska rör med resonans som ger kraftiga utslag på topplistorna.
Men känslorna är dubbla, för behöver vi verkligen en till som vill bli sedd, en röst till att lyssna på i bruset? Ingen skugga över alla som brusar, det är en fri värld att både brusa och lyssna i. Jag vet också att ju mer man är med, desto roligare är det. Det är bara att plocka upp röret och bidra till larmet, och rätt var det är så är det kul igen.
Jag skaffar twitterkonto och ber Olivia om en snabbkurs, men entusiasmen infinner sig inte. Jag dammar av mitt stendöda Linkedin-konto. Jag uppgraderar hemsidan och planerar blogginlägg. Men hela tiden har jag en gnagande känsla av att baka en kaka som ingen är sugen på. Och egentligen vill jag ju inte mata mina läsare med sociala kakor. Jag vill ju att ni ska läsa min bok, lära känna mina människor, skratta och reflektera och få den där lite sorgsna känslan när boken är slut. Lite mer som på riktigt.
– Man kan ju ha en digital release-fest, säger Marknads-Madeleine när vi går igenom marknadsplanen inför boksläppet.
– Naaaj! hojtar jag. Inte digitalt! Jag vill ha strålkastare och klirrande glas och röda mattan och obekväma skor. Och riktiga gäster!
För jag vill ju inte bara att alla ska se mig och bli matade med mina framgångar. Jag vill dela, få höra era tankar och fira med levande människor, inte med skärmar. På riktigt.
Men om det nu inte går, så hoppas jag att min boks framgångar inte står och faller med min synlighet i kanalerna. Min inre dinosaurie hoppas på att det också har att göra med att jag har skrivit en läsvärd historia. För det har jag. Läs mig läs mig läs mig.
Bilden: Vackra skulpturen Anna, som står i skulpturparken Pilane på Tjörn. Syns ordentligt, men så sevärd!
