Först tror jag att det är ett skämt när hindret dyker upp, eller att vi kommer från fel håll. Men nej. Det är meningen att man ska klättra fem meter upp på hala metallstänger. Min inre säkerhetskontrollant söker förgäves efter linor och hjälmar och skyddsnät och annat som knappast finns i ett OCR-lopp. Men sen klättrar jag efter de andra. Nästan ända uppe vänder jag mig om och inser att om jag tappar greppet om den leriga stången, så kommer jag att ramla baklänges flera meter ner på metallrampen på marken. Då slår höjdskräcken till och hela systemet larmar inombords och jag kraxar efter Sara att ge mig en hand och det gör hon.

Uppe på rampen kan man välja att hoppa ner på trampolinen på en platå strax nedanför, och därigenom få lite extra härlig fart ner i det iskalla vattnet. Jag struntar i trampolinen och kliver ner och ställer mig framme vid kanten. Det står en kille bredvid mig, blek som ett spöke.

– Kom igen nu Sam! Bara hoppa! ropar hans kompis som står där nere på andra sidan vattnet, av någon outgrundlig anledning med bar överkropp (Det är nio grader och det har just slutat hagla.)

Sam går fram och tillbaka från kanten, gör sig beredd men hoppar inte. Han är lika rädd som jag. Medan vi står där och velar och vimsar tar Sara ett glatt hopp på trampolinen och flyger förbi oss ner i vattnet. Sen hoppar Lillian och Elisabeth också, men Sam och jag står kvar.

– Vi hoppar tillsammans, säger jag. Är du med?

Sam nickar och vi går fram till kanten igen, men sen backar han. Jag ger honom en kram och säger att vi ses där nere och sen stänger jag av allt jag känner och tar ett kliv rakt ut i luften.

Man hinner tänka jättemycket på fyra meters fall. Jag blir så rädd att det blir kortslutning lagom till att jag sjunker ner i vattnet. Det är infernaliskt kallt och jag hade inte tänkt på att jag måste simma. Det känns som om jag har glömt hur man gör, chocken gör mig totalt korkad. Sams kompis böjer sig ner och sträcker ut en hand och jag simmar mot handen som om den är mitt livs enda räddning. Sen drar han upp mig och Sara kramar om mig och jag gråter märker jag, för det känns som om jag har insidan ut.

Sen kommer lyckan. Den som man bara kan känna när man har gjort något man är riktigt rädd för, och lyckats. Jag är exalterad och gråter och skrattar och plötsligt får jag ny energi, fastän jag nyss hade ett kraftigt blodsockerras och babblade långa svador om prinsesstårta och öl och snickers och gurkmajonnäs medan vi klängde uppför berget i leran.

Vi stannar en stund och hejar på Sam men inget pepp biter på honom, han står fortfarande och gungar vid kanten där uppe. Till slut springer vi vidare. Eller springer förresten. Vi klafsar fram i gyttjan. Jag har skon full med lera och grus och begår misstaget att ta av den. Sen går det knappt att få på den igen för fingrarna är konstigt gula och så kalla att det inte går att knyta en knut med dem. Det är lite overkligt alltihop, men vi jobbar oss igenom nät och väggar och irländska bord och evigheter av geggamoja och det är kul på något bisarrt sätt, som befriande att göra något riktigt tungt och skitigt.

Sista hindret är en ramp, som en vägg med en böj nertill. För att komma upp på den behöver man lite ansats, armstyrka för att häva sig upp och massor av pannben. Kroppen är olydig och stel av kyla och ansatsen är obrukbar, det är bara gegga man sjunker ner i. Pannben alltså, är vad som gäller. Vi står en stund och iakttar den ena efter den andra som springer uppför väggen och sedan kasar hela vägen ner igen, gång på gång. Men en och annan klarar det, och jag känner att efter det där hoppet så är ingenting omöjligt. Så jag springer, och missar. Gruset skrapar på huden när jag kanar tillbaka ner efter att andra gången ha missat kanten, och tröttheten kämpar mot envisheten.

Men sen springer jag, allt vad jag har med bara någon meters ansats. Och där är de igen, de underbara händerna. Från vänner och hjälpsamma, peppande, snälla främlingar. Jag greppar en hand och sen en till och de nästan drar upp mig sista biten innan jag får benet över kanten.

Uppe på rampen kramas vi och skrattar och mitt i alltihop dyker Sam upp över kanten och jag blir så glad att se att han också övervann skräcken. Känslan är euforisk däruppe, luften får inte riktigt plats och plötsligt börjar ansträngningsastman pipa igång men det gör inget längre.

För jag nådde målet från nyår – att våga utsätta mig för rädslor som höjder, kyla, uthållighet och nollkontroll på vad som ska hända. Det gick långsamt, ringarna var bara att glömma och det blev straffrundor, men vad spelar det för roll.

Nu är ju vad som helst möjligt.